Bloggpaus

Jag tar en paus på obestämd tid. Känner att jag inte vågar skriva om allt jag vill eftersom jag inte skriver anonymt. Dessutom tar det tid som jag inte har. 

Men vi kanske ses igen.

Trött men glad (och lite anti-jante för en gångs skull!)

Jag är alldeles för trött för att skriva om påsken, resan till Stockholm eller överhuvudtaget om hur livet ter sig just nu, men lite reklam måste jag ändå få göra... Här skriver jag och mina klasskamrater. Kolla in alla kommentarer. Gud vad jag älskar att skapa debatt!

Jobbigt

Det här känns ju lagom kul. Speciellt med tanke på att jag äter choklad ca fem gånger om dagen. I artikeln står det att det handlar om Cloetta och Fazer, Kraft Foods och Nestlé och att "några av deras populära varumärken är Dumle, Kexchoklad, Daim, Marabou och Smarties." Fråga: Är Marabou verkligen ett varumärke? Är det inte ett företag som tillverkar olika sorters choklad? Och, om det är så, är det inte sjukt besvärande för Marabou att SvD skriver fel? Nu kommer ju ingen köpa Marabouchoklad i påsk. Tänk all para som Marabou förlorar! Detta har brytt min lilla hjärna hela dagen. Jag är rätt störd.

Nu blir det läggdags, i morgon ska jag upp kvart i fem. Glad påsk på er!

Det där lilla lilla som stjälper mig

Jag har blivit livrädd för att skriva grejer på bloggen. Har hört för många läskiga historier om att folk blir avskedade för att de skriver att de inte gillar chefen eller inte blir kallade till anställningsintervju för att de nämner att de inte mår så bra. Tur att jag har världens bästa chefer. Men synd att jag inte mår så himlans bra just nu. Tänker dock ändå skriva om det, inte en jävel läser ju.

Jag har haft en minst sagt intensiv termin. Mycket i skolan, mycket hemma, en jobbig flytt, tusen migränanfall (aja, nästan i alla fall), dödsfall i släkten, lite problem med min hypofys ... osv. Men mest har jag det bara bra. Det är bara det att det räcker med minsta lilla grej för att jag ska stupa. Ena dagen leker livet och jag har allt under kontroll, andra dagen ligger jag på golvet och gråter eller i sängen, helt apatisk. Och det känns som att livet är grymt och hemskt och alldeles obarmhärtigt.

Jag försöker vara rationell. Jag försöker verkligen. Jag tänker: Jag har Linus. Jag har Eskil. Hälften av den lycka de skänker mig vore nog. Jag läser på min drömutbildning, något som faktiskt inte är alla förunnat. Jag grejar skolan. Ibland med galans, oftast bra. Jag har ett jobb som jag trivs med. Jag har familj och en massa underbara vänner. Jag är frisk, och trots att vi är fattiga studenter lever vi bra, till och med oerhört bra jämfört med många människor. Alltså: Jag har ett bra liv. Jag har fantastiskt mycket att vara glad och tacksam för. Allt det vet jag, jag förstår det rent intellektuellt. Så varför bryts jag ner av minsta lilla?

Det kan vara i stort sett vad som helst och ofta ter det sig rent ut sagt patetiskt. I dag, till exempel, blev jag helt förkrossad över att jag inte hängde med på redigeringsövningen i skolan. En liten grej och så känner jag mig värdelös, som världens mest ointelligenta människa. Det spelar ingen roll att jag vet att jag är bra på en massa andra grejer, eller att jag har känt precis likadant tusen gånger tidigare - och sen ändå fixat det, jag är helt förkrossad. Försöker tänka att det väl är den där duktig-flicka-grejen men lika fort som tanken slår mig skjuter jag den ifrån mig. Jag, duktig? Nej jag är ju värdelös. Jante jante jante.

Mitt känsloliv åker ständigt bergodalbana. Ena sekunden glad, andra sekunden ledsen. Och det värsta är förstås det dåliga samvetet över att vara en dålig mamma de stunder då jag är riktigt nere. Även de bra stunderna är jag övertygad om att det är traumatiskt för Eskil att jag gråter och skriker.

Fläcken

is back. Igen. Det vill säga jag har migrän. Linus har köpt såna där Eeze till mig men de ligger bara och samlar damm för jag är livrädd att stoppa i mig nåt som är starkare än alvedon. Nån som har provat dem?

Hjälp

Någon jävel har snott min cykel. Minns inte när jag blev så arg och besviken senast. Jag älskade min cykel! Hur som haver, nu måste jag skaffa en ny. Nej, jag har egentligen inte råd men jag måste ha en cykel. Jag behöver tips. Var kan man hitta en bra, relativt billig cykel? Finns det damcyklar som inte är så förbannat opraktiska och tunga? Jag måste inte behöva kunna cykla jättefort men vill att det ska gå lätt att ta sig upp för backar och så. Och den får inte kosta mer än absolut max 5 000. Helst ganska mycket mindre.

Könsdiskriminering?

Vad galet. Hur kan det vara diskriminerande att ge män med samma betyg som kvinnor förtur när det råder brist på män på utbildningen? Det är väl jättebra att utbildningar och yrkeskårer, precis som samhällsinstitutioner och bolagsstyrelser, speglar befolkningen? Vill vi verkligen att alla undersköterskor ska vara kvinnor och alla bilmekaniker män? Den första reaktionen kanske är att man inte bryr sig men om man tänker efter lite inser nog vem som helst att det i förlängningen är positivt att mixa kön, ålder, etnicitet, vad det än handlar om.

I dag unnar jag mig en ledig dag. Ska mysa med mina fina killar och läsa bra böcker. Helt lovely.

Saker som man funderar över som småbarnsmor (och feminist)

Få saker gör mig så irriterad som all blöj- och matreklam man får hemskickad som småbarnsförälder. För det första är den ALLTID adresserad till mig, aldrig någonsin till Linus. Ibland förstår jag varför så många män inte tror sig vara kapabla att ta hand om sina egna barn, de behandlas ju som om så vore fallet. För det andra är allt som står i deras små informationsbroschyrer så äckligt könsstereotypt att jag varje gång tänker att jag på allvar ska ringa och fråga hur fan de är funtade och tala om att jag inte vill ha deras skit i fortsättningen. Några exempel från Pampers Village Magasin som kom i dag: 1.) På samtliga bilder utom på en är det mamman som sköter eller gullar med barnet. 2.) Den enda bilden där pappan är med är på den enda sidan som är tillägnad honom, typ "pappasidan". Pappasidan handlar om sånt som pappor gör med sina barn. Alltså inte byta blöja, bära runt på barnet när det är ledset eller gå till bvc. Den här gången har sidan rubriken "På vift med pappa" och handlar om vad pappor ska ha med sig när de går på utflykt med barnet. (Suck suck suck!) 3.) Det finns alltid med en sida som handlar om hur mamman ska pigga upp sig/bli av med hullet efter graviditeten/lyckas känns sig snygg och attraktiv (alltså: bli en normal kvinna) igen. Ett återkommande tips är att låta pappan ta hand om barnet ett stund så att mamman kan vila upp sig. ???

En annan sak jag stör mig på med de här broschyrerna är att man alltid får veta hur mycket efter ens eget barn ligger i utvecklingen. Det hänvisas alltid till undersökningar (hur vetenskapliga de är vet jag inte) som visar att 75 procent av alla barn säger mamma eller pappa innan sju månaders ålder och 60 procent av barnen sover hela nätterna redan innan tre månaders ålder. Och om det någon gång finns ett djupdyk är det alltid en förälder (se: mamma) som berättar om sin extremt tidiga son som började prata vid ett halvårs ålder eller dotter som läste vid tre års ålder. Jag blir överhuvudtaget så utled på all hets kring hur ett barn ska vara i den och den åldern (sånt möts man av överallt, bland andra föräldrar och till och med på bvc). Eskil är snart nio månader men har inte riktigt lärt sig att krypa än. Men han tar sig fram på sitt sätt! Och vad är det för fel med att inte vilja sova ensam i sin spjälsäng? Okej att det kanske hade varit att föredra ibland, men ni anar inte hur mysigt det är att känna två små fötter på magen eller en liten hand runt halsen på natten.

Jag tror att jag på allvar ska göra slag i saken i morgon och ringa Pampers och tala om att de kan sluta skicka sina smörja till mig. Kanske ska tipsa dem om att Linus eventuellt är intresserad av den? 

Just nu

• är jag helt överlycklig för Eskils nya lilla kompis. Våra kompisar H & D:s underbart söta dotter Alva föddes i fredags och vi kan inte bärga oss innan vi får träffa det lilla underverket. Man blir så blödig när man är småbarnsförälder, jag tycker det är SÅ fantastiskt med nya små medborgare.
• har jag sjukligt mycket i skolan. Men det är kul med radio och det var länge sedan jag skrattade så mycket som i fredags när jag var programledare i studentradion.
• är vi i full gång med att avvänja Eskil från att amma på natten. Sedan han föddes har jag ammat minst ett par gånger (ofta fem-sex) v a r j e natt. Fattar inte att jag har orkat, speciellt med tanke på att jag aldrig nånsin tar igen den förlorade sömnen. Men det går bra att inte amma, än så länge. Jag och Linus har sovit på madrass i vardagsrummet så att Eskil har haft det knäpptyst inne i sovrummet. Och han har sovit hur bra som helst. Mina tuttar mår däremot sådär...
• är jag sugen på att börja jobba. Jag har inte jobbat på tio månader, det är rekord sedan jag började jobba när jag var 14. I wanna make money. Fick bara tillbaka 965 kr på skatten denna gång (förra året fick jag 15 000), förlåt snälla staten för att du inte fick låna så mycket i år.
• är jag grymt nöjd med vår lägenhet och trivs superbra i området. Här vill jag bo sedan också, när vi inte får bo kvar i vår studentlägenhet.
• är jag helt såld på LCHF-kost. Det funkar så bra! Jag känner mig pigg och koncentrerad, trots att jag har fullt upp dygnet runt (inte längre om Eskil fortsätter att acceptera att inte äta på natten, men jag har inte vant mig vid att sova för det, ligger och tänker att "shit, vad han sover" och väcker Linus för att uttrycka min glädje).
• känns livet rätt lätt, helt enkelt.

PS.

Mitt lördagsmys: Solrosbröd med brieost och rädisor, morot och grönt te. Underbart gott och nyttigt. Ds.

Jag känner med alla högstadietjejer utan tuttar

Det här tycker jag är intressant. Jag följer ganska slaviskt Linda Skugges blogg (jag står så långt från henne politiskt som det bara är möjligt men jag tycker att hon är ett spännande fenomen och dessutom är hon från Sollis, som jag) men jag har aldrig uppfattat att hon försöker sprida något osunt kroppsideal. Visst kan hon vara jäkligt hård i sina omdömen och framstå som rätt elitistisk men när blev det förbjudet att vara nöjd med sin kropp bara för att man är smal?

Jag tror jag vet varför jag blir så upprörd över det här, varför jag tvingar L att lyssna till min ilska ända till ICA Maxi och hem igen. Jag känner igen mig. Jag känner mig lite som Linda Skugge i det här fallet. Jag älskar mat och har alltid ätit mycket, men haft svårt att gå upp i vikt. De tio senaste åren har jag inte sett det som ett problem, jag är - äntligen - nöjd med min kropp och det händer inte att jag jämför mig med andra tjejer. Men fy fan vad jag tyckte det var jobbigt när jag var yngre. Jag var smal som en sticka och hittade aldrig kläder som passade. När man går på högstadiet vill man inte vara pinnsmal, man vill ha kurvor. Fy fan vad avundsjuk jag var på alla tjejer med bröst och rumpor. Men det värsta av allt var att det var fritt fram att kommentera min kropp. Om man är smal får man tåla att höra kommentarer som "Guuuud vad spinkig du är!" och "Man ser till och med revbenen!" var och varannan gympalektion. Om man är tjock behöver man inte höra sånt för då är det synd om en. Men det var synd om mig också, jag mådde skitdåligt av att vara spinkig. Och vad fan ska man svara på något sånt? Förlåt att jag är smal?

Vi har börjat äta LCHF-kost nu. Lite kolhydrater, mycket fett. Jag tror stenhårt på det. Jag vill inte gå ner i vikt men äta sunt och bli av med sötsuget. När jag berättar för folk att jag äter LCHF får jag ofta långa blickar. Eller rättare sagt, så fort jag diskuterar nyttig kost tittar folk konstigt på mig. Jag känner hur de synar min smala kropp. Som om jag inte har rätt att uttala mig bara för att jag är smal. Som att min åsikt blir ett direkt påhopp på alla tjockisar. Jag märker att jag låter hård men jag har länge stört mig på det här. Folk vill vara smala men om man är smal får man inte komma med tips, för då ser man ner på alla som inte är smala.

Jag tycker att folk får se ut precis hur de vill. Jag tycker alla storlekar är vackra. Men om man vill vara sund kan man inte äta hur onyttigt som helst. Det funkar liksom inte att äta halvfabrikat och dricka läsk om man vill gå ner i vikt. Om folk stör sig på att jag säger det är det definitivt dem det är fel på, inte mig.

Jag har lidit av att vara smal i halva mitt liv. Så här får man väl inte skriva men det struntar jag i: Jag väger 48 kg och är 166 cm lång. Jag äter god, nyttig mat och tar inte bilen (som inte finns, men ändå) vart jag än ska. Och jag är nöjd med min kropp. Om folk vill fortsätta äta onyttigt är det fine för mig, men jag får vara av den åsikten att jag tycker att det är idioti att stoppa i sig en massa skit. Jag säger som Linda Skugge: Jag tänker dock vara öppet stolt över min kropp, det tycker jag att alla ska vara. Vem har fixat min kropp? Någon annan? Nej, det är JAG! Jag jag jag.

Jag känner med alla högstadietjejer utan tuttar. Jag känner med alla er som blir kallade spinkisar och som inte vill annat än att få lite kurvor. Men er tid kommer, I promise. Om tio år får ni er revansch, och det känns jääävligt skönt.

En liten tanke

Ibland funderar jag på att nischa mig lite. Jag kunde bli en röst åt alla kvoteringsivrare i det här landet. Till exempel när jag läser sånt här trams känner jag så. Varför framstår annars så kloka och vettiga personer som helt IQ-befriade när de diskuterar kvoteringens vara eller icke vara?

En renodlad kvoteringsblogg. Det tål att tänkas på.

Lillkillen har blivit stor

Tiden går (fort). Eskil har hunnit bli åtta och en halv månad och utvecklas för var dag som går. Och jag undrar fortfarande hur vi bar oss åt för att få en sån underbar liten person...

I helgen hade vi besök av J och E från Växjö. Det gick hur bra som helst. Eskil har gått från att vara världens mammigaste och pappigaste till att bli en riktigt social liten kille. Det gick till och med bra att gå runt på stan i flera timmar. Han satt i sin vagn, kollade in alla människor och lekte lite med sin leksaksfisk. 

Det känns överhuvudtaget som att allt funkar så bra just nu. Linus är pappaledig och mina tuttar tycker för det mesta att det är helt okej att vara ifrån Eskil hela dagarna. Som tur är älskar han all slags mat, tror inte att han någonsin spottat ut något (sådan far och mor, sådan son). Han kryper inte men drar sig på sitt alldeles egna sätt fram över golvet. Han fullkomligt älskar att bada och dansar så fort vi sätter på musik. Och så har första tanden kommit. En dag bara fanns den där. När ska man börja borsta den? 

Min lillkille är verkligen världens finaste och jag är världens stoltaste mor.

Jag är statens bästa vän

"Du är en rättrådig medborgare utan att gå till överdrift i några hänseenden. Du skulle aldrig lura staten på en enda skattekrona och du har aldrig känt begär till något som inte tillhör dig. Du är den sorts människa som de allra flesta önskar - och kanske tror sig - vara. Grattis!"

Jag gjorde precis ett roligt test på GP:s hemsida. Svarade helt ärligt och fick detta resultat. Jag gillar speciellt det där med att jag aldrig skulle lura staten på en enda skattekrona. Så sant, så sant. Jag ber till och med mina arbetsgivare att dra extra skatt så att staten kan låna lite av mig innan skatteåterbäringen kommer.

Proletärmannen

Ibland undrar jag om jag kommer våga sätta Eskil i skolan. Och ibland om jag överhuvudtaget kommer våga låta honom gå ut. Världen är grym. Var bara tvungen att nämna det. Nu fortsätter jag i vanlig ordning med mina i-landsproblem.

En kväll för fyra veckor sedan ringde det på dörren. Det var en man som höll upp Proletären och frågade om jag var intresserad av att köpa den. Jag blev så överraskad - att folk orkar gå runt och knacka på dörrar för att sälja en tidning som inte kan ha mer än ett par tusen läsare (högst?) - att jag inte kunde låta bli att köpa den. Precis som min kära mor (gammal kommunist som sålt X antal Proletären i sin ungdom) anade har mannen kommit tillbaka varje onsdag sedan dess. Jag har egentligen ingenting emot att han kommer och plingar på, speciellt inte om han har sin hemmastickade röda mössa med hammaren och skäran (ja, det är sant!) på sig. Problemet är bara att han kommer så sent (= runt åttatiden, sent för en småbarnsfamilj), och två veckor i rad har hans dörrplingande resulterat i att lillkillen, som efter ganska många om och men precis somnat, har vaknat. Och så har vi fått börja om med hela läggningsproceduren... 

Jag vet liksom inte hur jag ska säga till proletärmannen att det inte passar sig att han kommer och plingar på sent på kvällen. Jag vet liksom inte hur jag ska säga att jag inte är så intresserad av att köpa hans tidning, att jag mest gjorde det för att det var en kul grej. Vad skulle ni ha gjort? Det sista jag vill är att såra hans proletärhjärta.

Jag på twitter

Kunde inte låta bli. Här är jag.

Så misslyckas vi med jämställdheten - igen.

Såg ni Debatt i tisdags? Det handlade om jämställdhet. Har jämställdheten gått för långt? löd kvällens fråga. För långt? tänkte jag. Det är ungefär som att fråga: Mår våra barn för bra? Eller: Har de mänskliga rättigheterna gått överstyr? Dum fråga, många dumma svar. Vilka idioter det finns där ute.

Men jag ska inte diskutera programmet. Det kan ni se här om ni skulle vara intresserade. Däremot kan jag än en gång konstatera att det fanimej är omöjligt att leva helt jämställt, hur jävla upplyst man än är. Finns det jämställda familjer? Existerar de? Jag och Linus är nog ganska mycket bättre än medel. Vi lever inte direkt upp till några givna könsroller och vi tar lika stort ansvar för Eskil. Men vi KAN inte komma överens när det gäller den förbannade städningen.

Jag vill ha ordning och reda hemma, snyggt omkring mig. Jag tycker att man bör hålla en viss ordning när man har barn. För mig innebär det: Man plockar undan efter sig. Om jag har ätit inne i vardagsrummet ställer jag tillbaka min tallrik i köket. Inte dagen därpå, inte ett par timmar senare, utan när jag har ätit upp. För allas trevnad liksom. När det är dammigt dammsuger man, när det är smuligt på bordet torkar man av det. När man tömmer en förpackning slänger man den I PAPPERSKORGEN, inte i vasken eller någon annanstans.

Linus tycker inte att man behöver vara så noga. Han bryr sig inte om bordet är fullt med smulor eller om Eskils leksaker ligga spridda över golvet. Och eftersom han inte bryr sig har jag inte rätt att klaga. Han klagar ju inte på mig. Och så resonerar han som så att om vi ska ha fler barn i framtiden och jobba heltid kommer det ligga saker överallt och det kommer inte gå att ha det snyggt och rent hela tiden. 

Och visst har han rätt i det. Men JUST DÄRFÖR är det ju så viktigt att var och en tar ansvar och håller så snyggt som möjligt runt omkring sig! Eller, har jag fel? Är det jag som är överdriven? Är det för mycket begärt att man ska plocka undan efter sig, och ett par gånger i månaden ta initiativ till att dammsuga (för ja, det räcker med initiativet)? Varje gång vi tjafsar om det här tänker jag att jag ska sluta plocka och fixa och städa. Då kanske han fattar att det måste göras om vi inte ska drunkna i skräp och skit. Men jag lyckas aldrig hålla mitt löfte länge nog för Linus ska se hur det skulle vara om jag inte plockade konstant. 

Allt detta jävla obetalda arbete som inte uppskattas eller ens syns. Det får mig verkligen att vilja kräkas.

Jag kan inte sova

Har skaffat mig den i och för sig väldigt mysiga men ack så dumma vanan att jag inte kan sova om inte Linus är hemma. Och i kväll är han ute. Så här sitter jag, för trött för att göra något vettigt men för orolig i kroppen för att gå och lägga mig. Lillkillen sover sedan kvart över sju, min lilla ängel. 

Har inte skrivit på ett tag. Mår sådär just nu. Är lycklig, jättejättelycklig, men trött så att det gör ont. Känner mig yr på dagarna och har haft jobbig migrän i helgen. Och så är jag så fruktansvärt opeppad på det vi håller på med i skolan. På ett sätt är det skönt - jag hade inte orkat lägga ner min själ i något just nu, men det klart att det känns lite trist. Jag vill känna glädje, ja helst eufori, i allt jag gör.

Sedan har jag funderat på en annan sak också. Vad kan man skriva och inte skriva på sin blogg? Jag bestämde mig ju för att inte vara anonym, och vips så försvann tusen saker att skriva om. Jag tänker liksom framtida arbetsgivare, lärare, grannar... Inte för att någon läser det här, men ni fattar poängen: Att jag inte är anonym gör att jag inte vågar skriva om allt jag vill skriva om. Det blir att jag förändrar, tar bort, lägger till. Det blir inte så äkta (och bra? nja, så exciting är jag kanske inte) som det skulle kunna bli.

Men jag kommer inte sluta skriva, det kan jag nog inte. Ska bara ta en ordentlig funderare på hur öppen jag vågar vara. Vad tycker ni?

Varför orkar jag ens bry mig? (Men här kommer i alla fall min åsikt om snackisen just nu.)

Nej, nu har jag varit tyst alldeles för länge. Måste skriva om Bloggbråket med stort B. Jag förundras över två saker. 1: Linda Skugges förmåga att provocera folk. Herregud, om hon nu är så hemsk, varför lägga ner så mycket ork och energi på att störa sig på henne? Skit i att läsa henne, hur svårt kan det vara. 2: Att ingen verkar störa sig på Ebba von Sydow. Existerar det en äckligare människa i denna värld?

Själva debatten är ju för övrigt totalt sjuk. Vem är det mest synd om, vem har rätt att gnälla och vem har det inte? Givetvis har varken Linda Skugge eller Ebba von Sydow rätt att klaga. Och Linda Skugge har inte gjort det heller, mig veterligen. Så därför borde det vara Ebba von Sydow man ska störa sig på. För att det faktum att hon klagar på sitt liv är ju absurt. Det är absolut inte synd om henne. Om hon nu har ett så jobbigt och stressigt liv är det väl för fan bara att stressa ner. Det lär ju inte gå någon nöd på henne rent ekonomiskt i alla fall.

Nej, det är inte synd om någon av dem. Och den där 2,6-miljonersklubben verkar ju vara en klubb för kvinnor som blivit gnällkärringar på förtid. Jag har barn, pluggar heltid och tänker börja jobba inom kort. Cashar in strax över 5 000 i månaden. Och yes, just nu försörjer jag familjen (på fem lax! Fatta hur sparsamma vi är!). Men inte fan klagar jag. Jag har det så sjukt jävla bra. Tänk på alla de ensamstående mammor som sliter ut sig för skitlöner, DE är det synd om. DE har rätt att klaga. Kan inte Ebba von Sydow titta någon av dem i ögonen och beklaga sig över hur jobbigt hennes liv är? Skaffa lite perspektiv för fan.

Nej

Sånt här klarar jag inte av att läsa. Speciellt inte efter att jag blev mamma. 

Livet är grymt.

Lillgamla barn

I går när jag åkte till skolan kom en skolklass med barn i sju-åtta års åldern på. De skulle åka skridskor och alltså tog packningen mer plats än de själva. Och precis som alla barn var de högljudda, flamsiga och osmidiga. Jag sneglade på mina medresenärer som inte gjorde någon hemlighet av att de tyckte det var jäkligt jobbigt att de här ungarna störde dem, de suckade högt och tittade menande på varandra.

Och där satt jag och kände mig som dagens goda gärning personifierad. Jag får nämligen, till skillnad från typ alla andra, ett stort leende på läpparna när en hel drös barn ramlar på bussen. Kom på mig själv med att organisera så att deras väskor, hjälmar och skridskor fick plats på sätena. Lyfte hit och dit och frågade om det funkar att ha hjälmen i famnen? Jag gillar nämligen barn. Och framför allt: Jag gillar barn som beter sig som barn. Barn som stojar och skrattar och inte riktigt lärt sig hur man förväntas vara som vuxen. Och det är nog av den anledningen jag har jäkligt svårt för lillgamla barn. 

Lyssnade ni på Christer i P3 förra fredagen? Då ringde en åttaårig kille in. Han hade haft en "förfärlig" dag, då både det ena och det andra hänt. Bland annat hade han tappat bort något som han aaabsolut inte fick tappa. Och nu var han i full gång att göra i ordning en alla hjärtans dag-present till sin flickvän. För jo, han hade en flickvän. Och han kunde inte säga hur länge de varit tillsammans för det det var så hemskt många år nu, ända sedan dagis. Hon hade skrivit ett brev till honom där hon undrade om han ville gifta sig med henne som han inte svarat på. Men han funderade på att svara ja, "det är väl lika bra". Ja, så där höll han på och jag trodde att jag skulle kräkas där jag satt på bussen hem. 

Är det inte direkt osmakligt med lillgamla barn? Vad är det för fel på dem liksom? Eller, jag tror att jag vet vad det är. För det första är de förmodligen ensambarn (förlåt alla ensambarn, jag menar inte på något sätt att det är dåligt att vara det!), alternativt sladdisar. Det vill säga: De har inte umgåtts så mycket med andra barn. De är vana att få vuxnas odelade uppmärksamhet och tror alltså att även barn ska uppföra sig som vuxna. Och de får positiv feedback när de säger någon krånglig mening eller uppför sig som viktigpettrar. De läxar upp sina klasskompisar och får beröm för detta. Hemskt. Givetvis är det inte barnen det är fel på, det är deras föräldrar. Det finns vissa regler (utöver de självklara, som att man inte ska slå sitt barn t ex) som alla föräldrar borde följa: Försvara inte ditt barn i vått och torrt. Han/hon kan också göra och ha fel. Låt ungen gå på dagis (gärna så tidigt som möjligt), så att han/hon får ungås med andra barn och därmed lär sig samsas med andra människor. Låt ditt barn leka så mycket som möjligt i alla möjliga och omöjliga konstellationer. Och, viktigast av allt: Uppmuntra inget lillgammalt beteende. Det finns inget pinsammare än politiskt korrekta femåringar. 

(Ja, ja, jag vet att jag är ganska politiskt korrekt själv. Men jag är 26 år. Jag har haft all tid i världen att tänka över vad jag tycker om saker. Jag har resonerat mig fram själv, inte rakt av köpt någons åsikter - som barn gör, eftersom de inte är kapabla att tänka för sig själva. Det finns ju en bra anledning till att de inte blir myndiga förrän vid 18 års ålder.)

Björne på slottet

Jag älskar att vakna till glada nyheter. Min favorit ska vara med på nästa års omgång av Stjärnorna på slottet! Han må ha hybris, men fan vad bra böcker han skriver.

I dag ska jag tvätta fem maskiner med kräks- och bajshanddukar. På återseende.

Jag kunde inte motstå...

...det här fina smycket. Så nu har jag beställt det! Det ska givetvis inte stå Olle och Majken på mitt, utan Eskil och Linus. Jag har länge letat efter ett fint namnsmycke, ville egentligen ha ett där själva bokstäverna (Eskil) utgör smycket om ni fattar men hittar inget sånt. Det här blir bra det med, det måste det bli för det kostar 845 kr. När la jag ner så mycket pengar på något till bara mig sist? Det var länge sen, faktiskt. Jag har blivit världsbäst på att inte shoppa. 

Nu ska pensionären lägga sig. God natt!

Det finns människor som har förbrukat sin rätt att ha en åsikt

Som vanligt läste jag Kurrys blogg häromdan. Hon hade skrivit ett inlägg om pedofili, länkat till en uttalad pedofils blogg, och konstaterade det alla vi friska människor förmodligen tänker, att det inte är okej. Pedofili är kort och gott förkastligt. 

Sedan har vi frågan om det är okej att en pedofil får ha en blogg där han skriver om sina tankar och erfarenheter kring detta avskyvärda ämne. Jag orkade inte läsa speciellt mycket men som jag förstod det arbetar han på en förskola. I bloggen berättar han om hur mysigt han har det med barnen och av kommentarerna att döma förstår jag att det är andra pedofiler som läser hans berättelser och som uttrycker sin förtjusning, som någon skrev: "Du har gjort min dag." 

Jag skulle kunna länka till denna blogg, men det gör jag inte. Jag vill inte ens länka till Kurrys inlägg. Och det av en mycket enkel anledning: Jag vill inte att pedofilen ska hitta till min blogg. Jag vill inte att han ska se att jag har barn, och jag vågar inte ens tänka vad den vetskapen skulle kunna göra med hans fantasier. 

Jag var så fruktansvärt arg efter att jag läst hans förbannat äckliga blogg. När det gäller vissa företeelser, till exempel pedofili, lägger jag undan allt vad förståelse heter och känner bara rent hat. För mig är det nämligen ganska enkelt: Jag tycker illa om pedofiler, jag totalt avskyr deras handlingar och jag tycker inte att de ska ha rätt att blogga om sina tankar och fantasier. Än mindre om de övergrepp de utsätter oskyldiga barn för. Pedofiler har med andra ord förbrukat sin rätt att uttala sig.

Men det värsta är ändå inte att de är pedofiler och att de talar om för världen att de tycker om barn. Det absolut värsta är att de (i alla fall det äcklet vars blogg jag läste) försöker rättfärdiga sitt beteende. Jag kan ta att de är väldigt sjuka individer, men jag kan aldrig acceptera att de försvarar vad de håller på med. Det är inte rätt att utnyttja barn för sina sjuka fantasier eller sin sjuka läggning, det ska aldrig förekomma något sexuellt eller "sensuellt" (som pedofilen uttryckte det) mellan en vuxen och ett barn. Det är ALDRIG okej, hur mycket de där idioterna än försöker legitimera sitt sjuka beteende. 

I min upprördhet försökte jag komma på ett sätt att anmäla det äckligt. För det kan väl ändå inte vara lagligt att han bloggar om hur han njuter av att ett barn sitter i hans knä och pillar på skjortknappen? Jag vill sätta dit honom. Jag vill att föräldrarna som lämnar sina barn i hans våld varje dag ska veta vilken fruktansvärd människa han är. Hur gör man? Någon som är jurist? Det måste väl finnas något sätt?

Grisiga poliser och trängda situationer

Men nu får det väl ändå vara nog. Nej, jag menar inte att det är fel att kalla en polis för gris, vad tror de när de beter sig som idioter? Jag menar att man för fan inte kan åtala en liten kille som spelar pajas inför sina kompisar. För det var förmodligen vad han gjorde. Inte så kul kanske, men ack så oskyldigt. 

Om det är någon grupp som jag har fördomar mot i samhället så är det poliser. Och de besannar mina fördomar, gång på gång på gång. När jag pluggade i Växjö träffade jag i olika sammanhang på polisstudenter och majoriteten av dem jag pratade med hade jävligt tveksamma åsikter. Många var rasister (för det är inte okej bara man säger "jag är inte rasist, men...". Har man rasistiska åsikter så är man rasist, så enkelt är det). Och det verkar ju vara ett återkommande inslag i poliskåren, att de är rasister. 

I och för sig har ju många, även poliser, upprörts över de rasistiska uttalandena i Rosengård häromsistens. Men många måste ändå förklara och ursäkta. Hur många gånger har man inte hört "trängd situation" de senaste dagarna? Då undrar jag såhär: Är det inte i just trängda situationer som poliser behövs? Vem behöver polisens tjänster när solen skiner och fåglarna kvittrar och allt är frid och fröjd? Polisen måste ju för i helvete vara utbildad i hur man agerar i trängda situationer. Dessutom undrar jag hur folk definierar en trängd situation. När någon siktar med ett hagelgevär mot en kan jag gå med på att situationen är trängd. När man sitter i en bil och tittar ut på människor som inte gjort ett skit är den det inte. 

De där idioterna borde sparkas, bums.